Livet är meningslöst. Det finns inget högre än oss själva. Folk borde inte inte fråga sig om det finns något mer i livet. Världen vore bättre om folk insåg detta. Lyssnade just på skeptikerpodden där stå-upp-komikern Magnus Betnér intervjuades om religion. Det var några av hans tankar. Tänker inte inte invända mot det på det gamla slitna sättet och hävda att det också är en trosuppfattning som är lika mycket religion som allt annat, för det är felaktigt och inte perspektiv jag tycker är relevant. Grundfrågan är alltså om den del av vårt psyke vi definierar som “oss själva” och utgör vår personlighet är vår psykiska kärna och om det finns något större inom det som överstiger personligheten. Något som är väsensskilt i “kvalitet” som är värt att sträva mot. Kanske till och med ägna hela sitt liv att närma sig.
Enligt vissa sociologer uppfyller religion ett bristbehov och har funktionen att vara meningsskapande. Betnérs ståndpunkt skulle då bli att våra liv saknar mening utan meningsskapande trosföreställningar och att detta vore bra då religion ställer till med en massa elände. Inom många buddhistiska traditioner, kanske mest tydligt zenbuddhism, försöker man frigöra känslan av mening från alla psykiska objekt. Det må vara religiösa trosföreställningar, övriga föreställningar och mentala bindningar till olika upplevelser och känslor. Kvar blir inte en känsla av meningslöshet utan en känsla av mening som inte är beroende av någonting. Denna kvalitet upplever många små glimtar av i sitt religiösa liv. Tycks redan finnas i våra psyken utöver vår personlighet. Men det är egentligen inte något “högre”, utan något vi upplever när vi skalar bort allt annat. Verkar vara något mer grundläggande och okomplicerat snarare än något mer komplicerat och högre. Folk tolkar det dock som högre då det upplevs som något väsensskilt i kvalitet jämfört med ens personlighet. Den totala känslan av mening sammanfaller med att acceptera sig själv och omgivningen som den är och med ett fullkomligt icke-dömande. Att inte fästa sin känsla av mening på något i sin personlighet eller omgivning verkar även sammanfalla med inte identifiera sig med sin personlighet, och därmed uppleva en enhet med hela tillvaron. Att vi alla är ett. Eller som Bill Hicks säger det:
Mening och något som upplevs som personlighetsöverskridande kan alltså existera utan att man tror på “spöken”, Jesus eller något överhuvudtaget. Men ofta kan sådan tro användas som ett verktyg för att förnimma denna starka känsla av mening. Vad folk oftast glömmer är att sedan överge trosföreställningarna. Istället klänger de sig mer fast vid dem vilket i värsta fall kan leda till väpnade konflikter, vidskeplighet och polarisering mellan samhällsgrupper.
Hörde nyligen talas om något som kallas “andlig intelligens” som tydligen blivit halvaccepterat då det vandrat in i religionspsykologin via den transpersonella psykologin. Tänker skriva mer om det senare, men vill reflektera över vad jag såg när jag googlade. Verkar tyvärr som att “fel” sorts personer försöker ta över begreppet i Sverige. Blev nedslagen när jag såg att Sanna Ehdin, som utsetts till årets förvillare, skrivit en bok om det. Visserligen inte läst den, men jag upplever det som att hon förstör genom att försöka förknippa begreppet med sig själv. Verkar dock även ha skett internationellt:
För något behöver ju i sig inte vara dåligt för att det även används av new-age-människor. Jag tror att det är en intelligens som det behövs forskas och tänkas mer om. Antar att vi i framtiden även kommer att se mer enighet om vad denna intelligens faktiskt består av. Hittade ett test på nätet där man kan mäta sin andliga intelligens. Ett av påståendena man kan kunde svara sant eller falskt på, var följande:
The ouija board is a dangerous tool of mediums.
Där har alltså begreppet andlig intelligens reducerats till att bland annat handla om hur vidskeplig man är. Antar att det rätta är att tro att det fungerar och att det inte är farligt (istället som att tro som jag, att det inte är farligt och att det bara är new-age-trams för mellanstadieelever). Jag tror att det är så mycket större. Att det handlar om förmåga till självreflektion och självföreståelse utifrån integrerade upplevelser, empati, hur man reagerar på känslor och även hur man reagerar på andliga upplevelser. Återkommer om ämnet senare när jag satt mig in i det mer.
Expressen släppte idag en artikel om LSD och psilocybinssvampar och dess tillämpning i terapi mot bland annat depression. Som väntat är artikeln innehållsfattig och ger intryck av att ha skrivits av någon under akut tidspress, men något har förändrats; bara för några år sedan skulle artikeln åtföljts av en “fakta”-ruta om LSD från CAN (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning) där endast negativa effekter av LSD lyfts fram med värdeladdat språk. Därtill skulle antingen polisen eller någon talesperson från FMN (föräldrar mot narkotika) fått uttala sig negativt i slutet av artikeln. Mediaklimatet har förändrats. Tror att det beror på att media inte längre kan bortse från forskning och den internationella debatten.
LSD och psilocybin kan användas mot mycket. Ett av de viktigaste områdena är som effektivt medel mot klusterhuvudvärk där det helt kan avbryta en attack hos de flesta. Har på senaste tiden läst mycket om den här typen av huvudvärk. Det ska tydligen vara den värsta smärtan man kan uppleva och kan liknas vid att amputeras utan bedövning. Drabbade kan få fler attacker per dag och det kan hålla på i månader:
Tyvärr har vi fortfarande gammaldags politiker. Både Beatrice Ask, Mona Sahlin och samtliga politiska partier ställer sig helt fördömande mot alla former av bruk av psykedeliska substanser enligt devisen “allt bruk är missbruk”. Tror vi måste vänta tills det nuvarande politiska skiktet går i pension innan vi får se en förändring. Den här typen av frågor synliggör även hur svårt det kan vara att engagera sig i frågor och verkligen veta att ens engagemang gör världen bättre. Går man t.ex. med i UNF (ungdomens nykterhetsförbund) bidrar man aktivt till att personer som i ovanstående klipp inte ska få adekvat medicin (om den råkar vara psilocybin). Samtidigt tror säkert medlemmarna att deras engagemang bidrar till en bättre värld. Därför tror jag att det inte räcker med att drivas av medkänsla om man ska engagera sig politiskt eller i någon folkrörelse. Det kräver medkänsla i kombination i med vishet och att man är öppen för kunskap inom området man engagerar sig inom.
När jag var elva satt jag mycket på biblioteket där de hade datorer med internet man fick boka gratis en timme. Satt på barn/ungdomsavdelningen och bredvid datorn stod en lapp uppställd i plastställ med tips om internetsidor till alla ungdomar som innehöll länktips i stil med “www.disney.com”. Disneys hemsida var åtminstone på den tiden tämligen innehållsfattig. Fanns inget särskilt underhållande att göra på den. Lappskrivaren tänkte antagligen något stil med “disney gör tecknad film, det gillar barn och ungdomar, då skriver jag upp deras adress som tips”. Slog mig genast att alla som följde lappen skulle bli uttråkade och inte inse allt roligt som fanns att göra på internet. Satte mig ned och skrev en egen lapp. På den listade jag chattsidor, ställen där man kunde skaffa egen hemsida, e-mail och en liten tutorial om hur man kunde gå tillväga. Passade även på att basha den “officiella” lappen.
Några dagar senare när jag återigen satt vid biblioteksdatorn var lappen nedtagen. En anställd, som var någon slags ungdomsansvarig, kom och gav mig lappen och förklarade att endast bibliotekets personal fick sätta upp lappar där. Det var mitt första riktiga möte med “du får inte!”
Givetvis var det för provocerande att basha bibliotekspersonalen på min egenskrivna lapp och att bara sätta upp den framför den förra. Dessutom var jag 11 år och personalen var runt 40 och anställda. Men vilken är skillnaden i den digitala världen? Där kan ingen se ålder. Ingen kan se din auktoritet, eller brist på sådan, på samma sätt. På internet kan inte den sämre lappen vinna över den bättre (förutom i vissa fall). Här finns inte regler och censur i samma utsträckning som i den analoga världen. Vill man åstadkomma något är består trappan oftast av följande steg:
1. Gör det.
För att få sätta upp en lapp på biblioteket skulle följande steg krävts:
1. Bli 7 år äldre.
2. Utbilda dig till bibliotekarie.
3. Ansök om jobb på rätt bibliotek.
4. Gå på anställningsintervju.
5. Få rätt befogenheter.
6. Gör det.
På internet är det snarare så att den populäraste lappen vinner och den dåliga får inga läsare. Den här känslan av att “jag får!” som genomsyrar internet är vad jag gillar mest med det. Här behöver jag inte ens fråga om lov för att skriva det här inlägget. Jag bara gör det. Ingen kan gå in (förutom eventuella hackare) och ersätta min blogg med en länk till disney. I fildelningskulturen delar alla med sig av den kultur de hittar. För några år sedan fanns ett program som hette audiogalaxy. Fanns det ens någon ljudfil man hört talas, så fanns det där, hur obskyrt det än var. Folk drevs av en vilja att vilja dela med sig av den musik de hittat för att andra också skulle få lyssna på den. Audiogalaxy kunde i liknas vid biblioteket i Alexandria, där fanns all världens musik och till nästintill alla LJUD. Folk var anonyma och kunde strunta i lagar och regler som ligger som en demoraliserande bromskloss i det analoga samhället.
Just nu har vi kommit till ett läge där detta hotas. Politiker och företag vill reglera internet och se till att folk följer regler, slutar vara anonyma och ber om lov innan de gör saker och ting. Internet ska också genomsyras av “du får inte!”. Vilken attityd kommer att vinna? Jag tror som Clay Shirky, att kulturen alltid vinner över lagar, i alla fall om man lever i en demokrati:
Och att detta på något plan till slut även kommer att vinna i den analoga världen. Det är även av den anledningen jag gillar att se olaglig graffiti, om den är snygg, där det passar in. Folk gör något som inte skadar någon, som förbättrar något, och struntar i lagar som förbjuder det. För mig är det något djupt uppfriskande med hela attityden.
Vi har ett blocköverskridande politiskt konsensus om att Sverige ska satsa stenhårt på en “arbetslinje”. Alla ska arbeta och den som inte arbetar ses som en belastning på samhällskroppen. På bloggar och nu senast i tidningsartiklar, nu senast i svd, har tanken på arbete som livets huvudsyssla ifrågasatts. Förut sågs tanken som endast oseriös och flummig, vilket den fortfarande ses som av många, t.ex. bloggaren Karl Malmqvist. Han har vissa poänger såsom att vi redan gått ned 15% sedan 1870 och att detta är till följd av att vi blivit rikare.
Må så vara, men borde inte en annan värld vara möjlig? En där vi kan producera det är som är nödvändigt och inte skapa arbetstillfällen där vi producerar varor som bara ökar på den ekologiska belastning vi hela tiden utsätter planeten för. En där folk kan umgås med varandra och ägna sig åt egna projekt istället för göra något som upplevs som totalt meningslöst, som att sortera reklam. Skulle verkligen samhället inte klara sig utan den typen av jobb? Om personer på sådana ställen istället inte förvärvsarbetade utan istället ägnade sin tid åt något annat?
Nästa fråga är vad folk faktiskt skulle göra med sin tid, om de verkligen skulle umgås mer med sina nära och kära och verkligen ägna sig åt egna projekt. Blir någon arbetslös idag så arbetar i regel deras nära och kära, och de kan inte aktivera sig i organisationer istället då människorna i dessa ändå bara har tid att aktivera sig under helger. Sedan stigmatiseras de av diverse myndigheter och tvingas in i arbetsmarknadsåtgärder som inte heller upplevs som meningsfulla, men som ändå tar upp tid och gör så att de inte får kontrollera sitt eget liv och tid. För att människor inte ska passiveras tror jag att det just behövs att det sker en arbetstidsförkortning i massiv skala (frivillig) och att vissa kanske inte ska behöva arbeta, t.ex reklamkillen tidigare länkad till i inlägget. Tror att det då kan skapas nya strukturer i samhället där folk får annat att göra, sådant som är meningsfullt och konstruktivt för samhället. Mycket av dessa strukturer och projekt tror jag kan skapas i samarbete över internet. Ett fantastiskt exempel på detta är piratpartiet, där det politiska samtalet sker på gräsrotsnivå och saker och ting ofta organiseras genom spontant samarbete.
Vi hamnar nog där en dag. Tror att vi måste genomföra det gradvis och naturligt genom att skapa förutsättningar för att ge möjlighet för folk att leva så. Om vi rakt av införde medborgarlön så kanske det vore en samhällsekonomisk katastrof och något som folk utnyttjade för att slippa göra något av sina liv. Jag vet inte. Det måste nog ta tid och med små steg. Det parti som mest lutar åt den hör riktningen är miljöpartiet. Det som gör att jag ändå när en viss motvilja mot mp är att partiledningen inte verkar tro på att ett annat samhälle är möjligt och att det bara är något som drivs på gräsnotsnivå. Blocken likriktar sig även mot varandra. Att rösta på (s) eller (m) gör ingen större skillnad då det i princip är samma parti fast med vissa perifera skillnader som de blåser upp som om det vore stora ideologiska skiljelinjer, såsom rut-avdraget. Frågan är när bubblan spricker? Först då blir horisonten till ett annat samhälle synlig.
Ibland (o)roar jag mig med att läsa tipsartiklar om aftonbladet. Det kan ha att göra med hur man sover bättre, blir mindre stressad eller lyckligare. Den senaste var “Bli av med dina mardrömmar“. Man ska tydligen, jag citerar:
Hur ska man göra om man har problem med mardrömmar?
– Det enda man kan göra är nog att försöka fokusera på något kul, bra och trevligt innan man ska sova. Det är naturligtvis lättare sagt än gjort men värt ett försök.
Ibland känns det som att det sitter någon på aftonbladet/expressenredaktionen och hittar på sådana artiklar på löpande band. Googlar lite, och skriver sedan väldigt banala och vaga tips till hur man ska lösa komplexa problem.
Enligt Mats Fredriksson är forskningen i ämnet komplicerad eftersom det inte går att mäta exakt vad som händer i någons drömmar
Det går alldeles utmärkt att mäta ganska exakt vad som händer i ens drömmar, det har drömforskaren Stephen LaBerge redan gjort; han lät lucida (folk som är medvetna att de drömmar) signalera med ögonen när något specifikt hände i drömmen. Också något typiskt för aftonbladet. Att använda sig av “experter” som vet mindre än pålästa hobbyintresserade.
Att försöka påverka sina drömmar kan gå, säger Mats Fredriksson, men det är varken bekräftat i forskningen eller speciellt enkelt.
– En del hävdar att man genom att träna och intala sig att man ska drömma om vissa saker så kan man också göra det. Sedan finns det andra som hävdar att man kan lära sig drömma lucida drömmar, det vill säga att du är i ett tillstånd när du vet om att du drömmer, men kan påverka det.
Det bekräftades dock vetenskapligt för ett par årtionden sedan att lucid dreaming är ett faktiskt fenomen.
Kriterierna för en tipsartikel i kvällstidninsstuk är alltså följande:
1. Tipsen ska vara banala
2. Informationen i artikeln får gärna vara felaktig
